ibland kan jag sitta och sudda en text om och om igen ihopp om att hitta något att skriva, någonting som passar in på känslorna jag har precis när jag skriver. det går aldrig bra. jag förundras över hur människor är, agerar. även jag gör dumma saker ibland. när man berättar för någon som man verkligen litar på, när man talar om vad som ligger och skaver ända in i hjärtat bara för att man tror att kanske den här människan förstår. Sen förundras jag över hur dum och naiv jag är, efter allt som hänt mig. att jag fortfarande ändå så väldigt gärna vill lita på folk, varför?

när en sak gör mig ledsen så kommer det tusen andra och lägger sig i kö? för jag mår ju egentligen inte dåligt, det är bara att man river upp gamla sår på sig själv. som det där med mig och mat, jag älskar mat men ibland kanske inte jag har lika lätt som alla andra att äta. därför att jag är liten i mat, men jag älskar det. och det gör mig så grymt ledsen när folk påpekar att jag är för smal och frågar om jag verkligen mår bra, för det gör jag. och jag är född smal.

När jag sitter och tänker såhär så har jag varit med om ganska mycket, ganska mycket mer än många andra.
Saker man ibland inte kan prata om, och saker som man precis börjar lära sig prata om.
Hälften av dem man berättar en hemlighet kommer senare i livet använda det emot dig.